NATURSKOLEBLADET  Nr 63:2007

Svampar i undervisningen

Ingenstans är naturen mer föränderlig än hos svamparna, så att vi ingenstans lättare kan ta fel.
Vi kan sålunda artbestämma endast få svampar i denna mängd av tvivel.
(Carl von Linné 1755)

Citatet ovan visar att blomsterkungen Carl von inte var särskilt förtjust i svamparna. All svamp, utom murklor som han uppskattade, skrev han nedvärderande om. Linné talade bl.a. om svamparna som en motbjudande röra och ett "Floras strövande pack".

Den som först skapade ett användbart system för indelning av svamparna var en annan smålänning, Elias Fries. Hans arbete som docent och adjunkt i Lund utmynnade bl.a. i det omfattande verket "Systema mycologicum" (1821-1832). Utöver det vetenskapliga arbetet gjorde Elias Fries en stor insats för att som det brukar sägas "lära svenska folket äta svamp". I Elias uppväxtmiljö rådde knappast överflöd så han fick nog lära sig att man skulle ta vara på vad naturen gav. Svamp kunde säkert berika mathållningen, och till och med vara en delikatess. I Lund finns en park uppkallad efter Elias Fries. Låt eleverna ta reda på mer om honom och hans tid.

Elias Fries

Linné delade in organismvärlden i två riken. "Plantae" bestod av landväxter, svampar och alger medan "Animalia" innefattade djuren. Enligt nyare systematik tillhör svamp varken djur- eller växtriket utan anses utgöra ett helt eget rike. Svampar skiljer sig från växterna genom att de saknar klorofyll och är heterotrofa, d.v.s. behöver konsumera en annan organism för att få energi. De har cellväggar som främst består av ett ämne som är närbesläktat med kitin, medan växternas cellväggar är uppbyggda av cellulosa. Kitin ingår t.ex. i insekternas och kräftdjurens yttre skelett. Svamparna skiljer sig från djuren bl.a. genom att de absorberar sin föda snarare än äter den. De lever antingen av dött eller levande organiskt material. Förmodligen finns det mer än 1,5 miljon svamparter i världen, men bara en liten del av dem är kända och beskrivna.

Svamparna är en grupp organismer som ger den intresserade fantastiska upplevelser av olika livsformer, färger, lukter och smaker. Vi vill genom några exempel på aktiviteter inspirera både barn och vuxna att gå ut och leta svamp. Samtidigt måste vi varna för att det kan vara beroendeframkallande. Spänningen, upptäckarglädjen och den hälsosamma vistelsen i svampskogen kan göra att man vill ut igen, och igen...!

Lämplig utrustning för svampstudier
-  En korg är det allra bästa att plocka och samla i. I korgen ligger svamparna luftigt och håller sig fräscha så att man kan studera dem längre. För att skilja på olika arter kan man inreda korgen med t.ex. enliters hopvikbara bärlådor eller avklippta mjölkpaket. Svamparna blir lätt kletiga och söndermosade i plastpåsar, så undvik att använda sådana.
-  Enfärgade dukar av plast är bra att ha med för att göra utställningar på.
-  Plockar man svamp för att äta är det bra att ha en kniv och borste med sig, så att en grovrensning kan göras redan i skogen.
-  Passa på att samtidigt öva på att använda en kompass. Man blir lätt vilse när man mest går och tittar ner i marken.

Hur många svamparter kan du hitta? Ett sätt att sortera mångfalden är att anordna en tävling där det gäller att hitta så många olika svampar som möjligt under 20-60 minuter (beroende på tillgång). Här premieras antalet arter före antalet exemplar, eftersom varje art ger ett poäng medan dubbletter ger två minuspoäng. Elevgrupperna får diskutera, sortera och göra en utställning av sina fynd. Denna form av tävling mynnar ofta ut i en mängd frågeställningar, t.ex. på vilket sätt svampens utseende förändras med åldern. Vad är en svamp egentligen? Vi plockar bara fruktkropparna, medan den egentliga svampen finns i marken året om som mycel. Liknelsen med ett äppelträd, där äpplena motsvarar mycelets fruktkroppar, ligger nära till hands.

Varifrån tar svampen sin näring?
Ett annat sätt är att låta växtplatsernas mångfald vara utgångspunkt. En inledande diskussion kring elevernas föreställningar om var svampar finns skärper sökbilden för denna aktivitet. Samla sedan svamp som lever i olika miljöer var för sig. Det räcker med en eller två exemplar av varje art, men man måste kunna visa vad den lever av. Är det ett löv, ett barr, en pinne eller vad? Ta med lite av det material som du hittade svampen på (substratet). Går det att se något mycel? Svampar som lever på dött organiskt material (saprofyter) och levande organiskt material (parasiter) är lättast att skilja på i denna aktivitet. För mykorrhizasvamparna (se nedan) är inte kopplingen mellan fruktkropp och substrat lika tydlig.

Storleksrelationen mellan svamp och träd
En stor del av växterna, framför allt våra skogsträd, lever i samexistens (symbios) med svampar. Svampens mycel omger trädens rotspetsar varigenom trädens näringsupptag ur marken underlättas av svampmycelet. Svampen får i stället kolhydrater i utbyte av trädet. Denna symbios kallas mykorrhiza (svamprot). En kvadratmeter normal skogsmark rymmer mellan 100 000 och 500 000 rotspetsar med mykorrhiza. Ett gram förna innehåller mellan 5 000 och 20 000 meter svamptrådar. För att åskådliggöra storleken av svamptrådarna kan man "trolla" ner eleverna till små markdjur och sedan demonstrera de relativa storlekarna enligt denna tabell:

Brunt är bara brunt – eller? Väldigt många svampars fruktkroppar är bruna. Det brukar därför inte vara några problem för pedagogen att som förberedelse till denna aktivitet samla fruktkroppar från fyra olika bruna svamparter. Eleverna får sedan gruppvis fundera ut någon egenskap hos vardera art som gör att "tre hör ihop, och en ska bort". Utmana varandra i denna klassiska "Magnus och Brasse-lek". Den ökar iakttagelseförmågan och tvingar eleverna att hitta detaljer. Kom ihåg att alla sinnen kan användas! Låt därefter eleverna gruppvis komma överens om en beskrivning av den bruna nyansen på var och en av de fyra svamparna. Det brukar bli många kul associationer, t.ex. smuts-, jord-, kanel- och chokladbrunt.

Presentera färgbeskrivningarna för varandra. Ger olika grupper samma beskrivning av färgen på de olika arterna, eller skiljer det sig åt? Läs i en svampbok vilka termer författaren använder för att beskriva färgen på olika bruna svampar. Samma aktivitet kan också göras med beskrivning av olika dofter hos svampar.

Vem lever av svamparna? När man klyver en fruktkropp med kniven finner man ofta att den är fullständigt "maskäten". Maskarna är i de flesta fall larver av svampmyggor. Många svampar kan raspas på utsidan av sniglar. Även skogsmöss och ekorrar har svamp på menyn. Låt eleverna leta efter spår av djur på eller i svampar. Kanske man t.o.m. kan hitta något djur som just håller på att äta på svampen! Plocka en svamp som är angripen av larver. Placera den med lite mossa i ett terrarium eller i en burk. Välj ett finmaskigt nät eller en bit tyg som lock så blir det inte så mycket kondens. Blir det några vuxna svampmyggor?

Hur länge lever en fruktkropp? På gräsmattor och i parker, även i staden, är det inte ovanligt att man finner svamp. Leta upp en svamp i närheten av skolan. Försök hitta ett så ungt exemplar som möjligt. Hur utvecklas den? Förändras svampens utseende med åldern? Anteckna och dokumentera - rita eller fotografera. För helt enkelt dagbok över en fruktkropps utveckling. Jämför med andra svampar. Skiljer det sig inom arten? Mellan arterna?

Sporbilder
Det är svårt att bevara hela svampar men det finns flera sätt att att spara avtryck av dem, t.ex. fotografera eller måla av dem. Att göra en sporbild är ytterligare ett sätt. Sporbilder blir bäst av hattsvampar med skivor på undersidan. Skär av foten så nära hatten som möjligt. Lägg hatten med skivorna nedåt på ett papper. Ställ en burk eller skål över för att skydda mot luftdrag. Det brukar ta från en timme till en dag innan svampen släppt sina sporer på papperet. Det beror till stor del på hur mogen fruktkroppen är. Använd gärna ett extra exemplar att lyfta på då och då för att kontrollera hur långt sporbilden har kommit. Svampar med ljusa sporer ger bäst bild på svart eller färgat papper.
 

Svampfärgning
Att färga garn med svampar är ett annat sätt att bevara ett avtryck. Många svampar har vackra och starka färger, men det är tyvärr inte alla som fungerar att färga med. Från en bok om svampfärgning kan man lära sig några bra arter att använda, t.ex. kanelspindlingar eller sandsopp. Man kan färga både med färska och torkade svampar. Använd t.ex. ett stormkök och låt 1-2 dl svamp koka i 6 dl vatten 15 minuter, eller tills vattnet fått färg. Ta kastrullen från värmen och för ner provtofsar med garn i färgbaden och låt dem ligga i minst 20 minuter. Längre tid ger starkare färg. Ta upp tofsarna och skölj dem. När du lärt dig principen för hur man färgar kan du ge dig ut på en egen upptäcktsfärd i svamparnas målarlåda.
Man kan också förbeta garnerna med olika betmedel. Slöjdläraren vet säkert mer om det och kan hjälpa till med ett större färgningsprojekt.